Allt handlar om känslor

Allt handlar om känslor

Är det ilska? Eller är det besvikelse?

Är det ilska? Eller är det besvikelse?

För några år sedan gick M en utbildning inom KBT och en delkurs resulterade i att hon satte upp kurser för överviktiga som heter “Övervikt handlar om känslor“. Principen, helt kort, är att summan av alla laster är konstant. Övervikt (som många laster) handlar ofta om kompensatoriskt beteende för något – en känsla man har/får och som man försöker (och lyckas inledningsvis med) att döva med att äta. Kan vara frossa men minst lika vanligt med småätande av både mat och godis. Man arbetar med “Tanke, Känsla & Handling” som bygger på att en tanke frammanar en känsla som leder till en handling/ett agerande. Det gäller enligt boken om att bryta tanken och få en annan känsla som ger en positiv handling istället…

Det resonemanget tyckte jag väldigt mycket om, logiskt, förståeligt och enkelt. Enkelt, ja att ta till sig. Inte lika enkelt att göra. Det jag fastnade på var att jag hade svårt att känna efter, ‘vilken känsla var det jag kände’. Försök själv, kan du känna skillnad på ilska, besvikelse och ledsamhet? Till på köpet är det inte den generella känslan, den som syns, som ska kännas efter. Det är den innersta och genuina känslan som ska hittas. Bara för att jag verkar arg så kan det vara besvikelse eller hjälplöshet jag egentligen känner.

Nu har jag kommit över en bra förteckning över vilka känslor som kan finnas och vilka behov som hör ihop med dessa. Tesen är att när våra behov är tillgodosedda är det bara positiva känslor som kan bubbla upp: belåtenhet, energiskhet, fascination, förtjusning, glädje, inspiration och så vidare. När behoven INTE är tillgodosedda tar det sig uttryck i ilska, besvikelse, ledsamhet, panik, olycka, vansinne, utmattning, surhet, rädsla osv.

Genom att ha en medveten (och genomförbar!) strategi för att tillgodose mina behov kan jag då alltid befinna mig i ett sinnestillstånd som omger mig med positiva känslor. Det är grundläggande mänskliga behov (ungefär som Maslows behovspyramid) det handlar om, att få mat, luft, beröring, sex, känna trygghet, frid, harmoni, inspiration, förståelse, närhet, gemenskap, stöd och liknande.

I positiv anda gäller det således att ha en strategi för hur jag ska få mina grundläggande behov tillgodosedda. När så sker är jag positiv inombords, upplever positiva känslor vilket sprider positiva vibbar i min omgivning. Även om jag skulle springa på negativa känslor från andra så kan jag hantera även dessa. Med förståelse, empati eller genom att ignorera (om det är någon främmande).

Detta låter också väldigt enkelt, men som stora förändringar krävs upprepning och ihållighet. Utveckling kräver motstånd har jag hört.

Hur jag än försöker hitta genvägar, någon som ska komma fram till mig och säga: “så här gör du…” och så funkar det, så leder det alltid till konklusionen att det bara är jag som ska ändra mig. Ingen annan kan ändra på mig. Jag kan inte ändra på någon annan. Jag kan bara ändra på mig själv!

Reda ut vad jag vill, bena ut vad jag behöver göra för att komma dit, prioritera det som är viktigast och sen “just fu*king do it!”. Lite som 7 goda vanor. Lite KBT, lite buddhism och lite sunt förnuft; jag tror det kan kallas livserfarenhet och mognad.

Det hjälper i alla fall inte att använda någon last som tröst, det blir bara värre.

Allt handlar om känslor

Skarpa glasskärvor slipas till ädelstenar i hjärtat

Än så länge är jag lyckligt förskonad från sorg på nära håll.

Visst, min styvfar gick bort för 20år sedan, min farbror för 9 och moster för några år till sen – men annars är närmaste familjen intakt.

När jag läste om Mymlans tema om pappor och däri såg en länk om minnet av en pappa kör tankarna igång – tänk om… hur skulle det kännas att förlora någon nära. Förlora pappa eller mamma, eller om jag skulle dö: hur skulle mina barn känna då? Vad skulle de minnas? Det ilar till. Oro och rädsla. Fantasin rusar iväg.

Att leda en nation är enklare än att uppfostra tre barn

Att leda en nation är enklare än att uppfostra tre barn

Men så stannar jag upp och jag brukar tänka på en fantastisk beskrivning av hur sorg kan upplevas;
Först är det som om en taggig och vass glasbit snurrar och river inuti hjärtat. Det skär och bränner i hela bröstet.
Det snurrar och roterar, smärta!
Efterhand mjuknar kanterna på glasskärvan och den formar sig till en rundare och rundare form.
Till slut har den vassa glasskärvan inuti hjärtan formats till en slipad sten som kan liknas vid en ädelsten.
Likt en diamant ligger den alltid kvar inuti det varmaste och goaste vi har: hjärtat.visa vägen till stigen

När jag tänker på den beskrivningen (fått från en bok eller film som jag inte minns längre…) så känns det på något vis enklare att själv vara pappa. Det känns oxå enklare att tänka på min relation till min pappa (och mamma såklart, och syster, och fru, och barn…) och den stig vi alla ska vandra en dag! Jag känner mig trygg i att veta att det alltid är det goda minnet som kommer att leva vidare, även om det smärtar i början.

Att blicka framåt de minnesbilder som behövs då sorgen kommer gör det än mer viktigt att ta vara på tiden vi har nu!

“Kalo Mina” – Glad Månad

“Kalo Mina” – Glad Månad

Efter en säsong på SanTorini har jag sett en del solnedgångar

Efter en säsong på SanTorini har jag sett en del solnedgångar

Idag är det första september och det är sensommar. Det är några månader till jul och ännu några månader till midsommar igen… Månader. 12 st, som alla har sina egenskaper och minnen förknippade med sig.

I grekland inleder de alla månader med att hälsa varandra Kalo Mina, glad månad. Det är en trevlig egenhet som jag fastnade för som reseledare. Som att säga godmorgon, god jul, glad påsk eller något annat gott att se fram emot! Att med tillförsikt se framåt.

kalo mina

kalo mina – skrivet med typsnittet Symbol

Var traditionen kommer ifrån? Ingen aning, jag har hittat lite info om det via The Corfu Blog: “Kalo Mina” där det står att så gör greker… hälsar och har massa cermonier för sig. Sånt gillar jag. också.

När det rycker i grekiska tarmarna drar jag fram Spotify-listan och lirar grekiskt –

Greek

Allt handlar om känslor

Dagens Pekpinne – take it easy, time is all you have

Det är ont om tid hos många i dagens samhälle. Lustigt, när det enda vi egentligen har gott om är just tid!

Tänk så mycket stök och frustration som uppstår till följd av tron att saker är bråttom! Hur tron att saker är så himla viktiga gör att man försakar saker som egentligen är de som räknas.

Ilskepiggen från Vigelandsparken

Ilskepiggen från Vigelandsparken

Jag tänker på hur ofta man förstorar upp saker, hur man hakar på inkörda hjulspår och blir frustrerad för att någon drar benen efter sig. Jag brukar snäsa åt mina barn (frugan ibland…) när de ska hoppa in i bilen eller vi är på väg, de går förmodligen och funderar på livets stora frågor när jag säger “hopp in!!!”. Vad vinner jag på det? Jag förbannar mig varje gång, och försöker tänka proaktivt och hejda munnen, ibland lyckas jag, ibland inte. Det handlar om ynka 30sekunder mer. Vad är 30sekunder?? När man rasar och frustar förstör man barnens självkänsla. Framför allt säkrar man att ens egna beteende tas med i kommande generationer. Konsekvensen blir att jag blir frustrerad, i onödan, och ungarna (frugan…/andra) blir tillknäppta och fattar ingenting.

Det måste vara något med människor på resande fot. Något i sinnet som gör att sunt förnuft sätts åt sidan. Jag vet folk som blir topp tunnor tokiga när de missar en buss i stockholm, sparkar, springer och skriker för att få den att stanna. Det kommer en buss igen 3-4minuter senare. Likadant är det på tågen i skåne. När tåget blir stående och väntar på att få komma in på stationen (ombyggnad pågår på Malmö Central) hörs det väldigt många suckar, stön och bittra kommentarer.

Till vilken nytta brusar man upp? Vad vinner man på att reagera? Hur skulle man kunna reflektera, innan man reagerar?

Jag vet hur man bör göra, teoretiskt. Att ta det från teori till praktik är dock en annan femma! Att vara proaktiv, ta kommandot över tankarna – innan det blir reaktion. Jag är inte där, alltid. Jag försöker i alla fall. Särskilt när jag är på resande fot. Det är ett nöje att se på medresenärers beteenden och reaktioner när förnuftet frikopplas.

Eftersom Malmö Central kommer att byggas om i höst så kommer det att bli väldigt många störningar i tågtrafiken under hösten. Nu vet vi om det. Alla vet om det. Jag hoppas att vi kan relatera till detta faktum, inte reagera. Med framförhållning och en god bok (eller iPhone) får man nytta av dötiden ändå!

Vad är det värstaste som kan hända?

via Start – Skanetrafiken.

Rubriken nämns som pekpinne, och det kanske kan tolkas som en sådan – för mig är det en pekpinne till mig själv, jag hade gärna bemästrat konsten själv. Fast då hade jag kanske ödmjukt behållt den för mig själv. Så nu pekar jag pinne istället!

Ansvar är bra, redan från början

Fröken till sina nya barn (F-1-klass = blandad förskole- och 1:a årskursklass) första skälvande minuterna:

Du (redan här är det bra ton, DU, inte luddiga ni…) har ett ansvar. Jag har oxå ett ansvar, att se till att Du får papper med i väskan. MEN DU har ett ansvar att din mamma & pappa får pappren jag delar ut.

Det är en bra start. Skolan har tagit sitt ansvar och anställt en lärare med bra energi och naturlig pondus!

Jag tar mitt ansvar som förälder. Med glädje och positiv syn på framtiden.

Tack!

Spring i benen, eller inte

En valp är en ömtålig varelse och råden som ges är att de bara får lov att springa i lek – inga promenader.

Den gångna helgen har vi dock varit på lite utflykter och aktiviteter, på en av dessa hade jag kameran med mig, bidde några bilder som följer!

Det är inte utan att jämförelsen med ens egna barn kommer upp och att man aldrig slutar vara orolig för deras välmående. Varenda rörelse och beteende monitoreras, var det rätt, var det normalt att göra så, varför pep han till där…. och så vidare. Med min 11-åriga veteran (oxå med på aktiviteterna såklart 🙂 ) är det ju faktiskt fortfarande likadant. Denna ständiga oro. Det är väl bara att gilla läget, sånt är livet! Kort och gott.