Första kontakten med sjöfågel för Elof.
Salig blandning av fåglar; skrake, skarv, gräsänder, knipa, vigg och mängder av sothöna.
Ligger i lä, varmt och skönt – i Falsterbokanalen. Vi har minusgrader och bitig vind på land. De har åtminstone nollgradigt och lä. Gött – för dem!
Elof var nyfiket intresserad men förvirrad och distraherad av snön och kylan… Blir nog mer intressant längre fram i vår!
Mysko var en förebild, åtminstone för oss, för hur människans bästa vän kan vara. En sann vän, en trogen kamrat och en säker vapendragare.
Mysko somnade in för gott i torsdags – efter några dagars haltande på tre ben. Det började egentligen för ett år sedan då hans vänstra korsband brast under en höstjakt i betfält. Redan då trodde vi det var kört, men han rehab:ade sig jättebra och trots att förhoppningar om mer jakt grusades så verkade ett gott och smärtfritt liv te sig möjligt. Det vill säg tills i februari då han gjorde en brevbärarerusning över trädgården… då fick han en bristning i det högra knäets korsband. Mer ovisshet och oro. Men även detta rehab:ade sig och promenaderna blev längre och livet växte sig starkare igen.
Vi kunde säkert dragit ut på det några år till genom att bara ta kortare promenader, utan jakt och inget spring, men ett liv i koppel och i tristess, vad är det för liv? Bättre smälla rakt in i kaklet när det är som roligast! Det var därför härligt att kunna ta med Mysko på småjakter under hösten. I lördags blev det dock lite kallt för knäet och troligen blev han blöt/kall i ett dike som gjorde att det andra korsbandet brast.
Det har varit en jobbig vecka med det stundande beslutet (som skulle bekräftas av veterinären) men innerst inne visste vi vad undersökningen skulle visa, vi hade ju sett symptomen tidigare. Undersökningen gick fort, tog några sekunder för vet. att känna att korsbandet var av och hon visste att vi var inställda den eviga sömnen. Vi var alla med (även barnen) då han somnade in och det kändes verkligen som att han somnade fridfullt. Nu ligger han begravd bredvid TATI här i trädgården, så här i vinterlandskapet har vi en ljuslykta tänd som lyser så fint då vi tittar ut.
Jag är väldigt ledsen att det blev så här, men oerhört glad att han varit med oss så många år och gett oss så mycket! I nuläget är det svårt att se att vi någonsin kommer att få en hund som Mysko var. Mysko blev nästan 12 år.
Sådant lugn, sådan integritet och så snäll mot allt och alla – men ändå så intensiv och full av energi när vi jagade eller var ute på aktiviteter! Han har varit en mentor och en stabilisator i familjen, både för oss, för barnen och inte minst för våra andra hundar.
Elof och Gucci (7,5mnd resp 2år gamla “syskon”) har ju varandra, tror inte de märkt eller förstått att Mysko är borta. Vi hoppas ju att Elof kommer att ha Myskos lugn och stabilitet, men det är lite tidigt att urskilja än på en 7,5månaders valp/unghund. Myskos stiliga trav över fälten kommer han dock att sakna, det är full karriär i galopp…
Känns lite som en epok som upphör, Mysko var med när vi flyttade in, när jag började jaga och när barnen föddes.
Tack Mysko, min Mysko. Spring fritt som vinden, jag minns dig för evigt!
Härlig dag idag!
Jag har en udda egenhet; att plocka upp “roadkills” – påkörda fasaner mest. Igår hittade jag en som jag hade med i bilen på mina turer, tror inte det var någon som såg den… vad har jag den till? Näe, det är inte till mat!
Till träning såklart, Elof ska tränas och han tycker att tråkiga och tygiga dummies börjar tråka ut honom. Mer smak. Mer doft!
Dummy med vinge
Så idag tog jag av vingarna och fäste på en dummy – mumma!
En annan vinge fäste jag i ett snöre på en pilekvist, för att träna/se ståndsegenskaperna. Jag gjorde det redan i somras och är helnöjd med hans ståndsegenskaper – men det gäller ju att göra små delmätningar av progressen 🙂
Fångade några stånd på bild (nja, frugan bistod – mina bilder refuserades vid photoshop-stadiet) plus att vi passade på att fånga lite poseringar med höstfärgerna.
Jag gillar hösten!
Ta en titt på bilderna i Elof de Balingue’s egna bildgalleri
Min valp, som snart får betraktas som unghund, lyfter på benet.
Helt banalt, jag vet! Men det är ett tecken på att mognaden kommer och valpstadiet lämnas.
Snart är det dags att starta träningen på allvar och sätta ihop pusslet så han blir en fulländad fågelhund!
Jag kan inte låta bli att reflektera över hur mycket vi har gemensamt med hundarna – särskilt i flock och sociala sammanhang. Hur mycket ledarskapet betyder.
Tänk hur mycket bättre skolgången varit om leken hos barnen nyttjats mer i deras ungdom… Tänk hur många bättre uppväxter vi haft om vi behandlat varandra med respekt och glädje som hundar (och andra djur) gör. Tänk om vi lagt krut på det viktiga i livet: närmaste flocken, att skaffa mat och att vara fit for fight!
Just nu är hunden dock fortfarande valp på väg till att bli unghund. En tid man tenderar att glömma ganska snabbt. Detta inlägg kanske gör att jag minns det på hans, och min, ålders höst. Eller inte.
om du inte har hund eller är intresse så kanske det här verkar konstigt.
på bilden syns en 4,5 månader ung valp hängandes i en 1¹år gammal farbrors skägg och hals.
normalt sett skulle en valp få däng så det sjunger om det. men jag tror bilden visar två saker:
den mest ödmjuka valpen man kan tänka sig
och
den allra mest tålmodiga spinone (kanske snällaste hund över huvud taget..?) jag någonsin sett.
känns såå bra att blivit förärad dessa fina kamrater!
En valp är en ömtålig varelse och råden som ges är att de bara får lov att springa i lek – inga promenader.
Den gångna helgen har vi dock varit på lite utflykter och aktiviteter, på en av dessa hade jag kameran med mig, bidde några bilder som följer!
Det är inte utan att jämförelsen med ens egna barn kommer upp och att man aldrig slutar vara orolig för deras välmående. Varenda rörelse och beteende monitoreras, var det rätt, var det normalt att göra så, varför pep han till där…. och så vidare. Med min 11-åriga veteran (oxå med på aktiviteterna såklart 🙂 ) är det ju faktiskt fortfarande likadant. Denna ständiga oro. Det är väl bara att gilla läget, sånt är livet! Kort och gott.
