Min valp, som snart får betraktas som unghund, lyfter på benet.
Helt banalt, jag vet! Men det är ett tecken på att mognaden kommer och valpstadiet lämnas.
Snart är det dags att starta träningen på allvar och sätta ihop pusslet så han blir en fulländad fågelhund!
Jag kan inte låta bli att reflektera över hur mycket vi har gemensamt med hundarna – särskilt i flock och sociala sammanhang. Hur mycket ledarskapet betyder.
Tänk hur mycket bättre skolgången varit om leken hos barnen nyttjats mer i deras ungdom… Tänk hur många bättre uppväxter vi haft om vi behandlat varandra med respekt och glädje som hundar (och andra djur) gör. Tänk om vi lagt krut på det viktiga i livet: närmaste flocken, att skaffa mat och att vara fit for fight!
Just nu är hunden dock fortfarande valp på väg till att bli unghund. En tid man tenderar att glömma ganska snabbt. Detta inlägg kanske gör att jag minns det på hans, och min, ålders höst. Eller inte.
Man är stolt som en tupp när hunden börjar lyfta på benet lite vingligt. Ungefär som ens barns första steg.
Jag kan bara göra tummen upp och instämma. Både om skolan och att benlyftet är en stor händelse. =)
Verkligen – fast nu, en vecka senare, är han som vilken hanhund som helst (nästan…) och det är helt normalt att han lyfter på benet… Fast: han är fortfarande en “liten skit” så det är charmigt ändå 🙂
@victoria: som första åren på dagis