Svenskar hos infödingar

De senaste två veckorna har jag sett ett program på tv som handlar om fyra svenska familjer som bor hos och med stammar/folk i olika världsdelar.
Jag tycker att det är fascinerande hur de folken lever och är. Så naturligt och nära varandra och naturen. Så äkta!
Direkta motsatsen till fruarna i Hollywood…
Tips för tv-kvällen således:
SVT1 kl 20

Svensk realityserie från 2009. Säsong 1. Avsnitt 4 av 8. Delaktighet och utveckling. Efter två veckor i olika delar av världen har våra familjer lärt sig mycket om kulturerna de lever i. Nu deltar de på riktigt i vardagslivet hos sina värdfamiljer. För alla på plats går det att utvecklas – när de väl har mod att övervinna sina rädslor. Det har gått upp för Nakoelaménèfolket att Christers diabetes ofta hindrar honom från att göra allt som de orkar. Hövdingen Toata har bestämt sig för att bota Christer. I Indonesien vill Aman Lao Lao offra en gris inför kvällens shamanfest. För honom är det viktigt att någon i familjen von Scheele ska slakta grisen på äkta mentawaisätt. Och i Afrika blir hövding Majuro orolig när ytterligare sjukdom drabbar hans gäster.

Även 14/10 i SVT1, 15/10 i SVT1, 17/10 i SVT24 och 18/10 i SVT24.
Från tv.nu

kalo mina – glad fortsatt oktober

kalo mina – glad fortsatt oktober

Solen går upp över oktoberidag är det ny månad och jag tar med mig en tradition från Grekland (jobbade som reseledare på 1900-talet där) där man tillönskar varandra Kalo Mina, glad (bra) månad.

det är en underbar tid; hösten. nuförtiden är det lite varmare än jag minns min barndom var, men det gör inget – det förlänger hösten och förkortar slasket (sällan snö som ligger i Skåne).
den enda nackdelen är att det går mot mörkare tider… men inget ont som har något gott med sig; tända ljusen vid fredaxmyset är underskattat!
så njut av tiden, njut av hösten och njut av oktober – den kommer aldrig igen!

kalo mina.

glad. oktober.

 

kalo mina – glad fortsatt oktober

Lev livet här och nu, kommer inte igen

Såg en film igår!

Handlar om en snubbe som får en universalfjärrkontroll där han kan styra allt i sitt liv och spola fram/tillbaka.

Universell fjärr, bra - eller?

Universell fjärr, bra - eller?

Bortsett från klichégenren så var det tänkvärt – vem är viktigast och hur många saker I LIVET snabbspolar man förbi bara för att sträva efter något – onåbart (som alltid ersätts av ngt nytt onåeligt). I hans fall handlade det om karriär och framgång, han betalade genom att missa umgänget med barn, fru och föräldrar.

 

Förvisso amerikanskt perspektiv, men intressant vinkling och ger aha-känsla.

Tänk själv: Otäckt uppvaknande när man är gammal och gaggig, hur snabbt livet passerat revy.

Näe, släng fjärrkontrollen med paus och fast forward, lev livet här och nu. Det kommer inte tillbaka!

Gick kl 21:00 på TV6 och den heter: Click

kalo mina – glad fortsatt oktober

Allt handlar om känslor

Är det ilska? Eller är det besvikelse?

Är det ilska? Eller är det besvikelse?

För några år sedan gick M en utbildning inom KBT och en delkurs resulterade i att hon satte upp kurser för överviktiga som heter “Övervikt handlar om känslor“. Principen, helt kort, är att summan av alla laster är konstant. Övervikt (som många laster) handlar ofta om kompensatoriskt beteende för något – en känsla man har/får och som man försöker (och lyckas inledningsvis med) att döva med att äta. Kan vara frossa men minst lika vanligt med småätande av både mat och godis. Man arbetar med “Tanke, Känsla & Handling” som bygger på att en tanke frammanar en känsla som leder till en handling/ett agerande. Det gäller enligt boken om att bryta tanken och få en annan känsla som ger en positiv handling istället…

Det resonemanget tyckte jag väldigt mycket om, logiskt, förståeligt och enkelt. Enkelt, ja att ta till sig. Inte lika enkelt att göra. Det jag fastnade på var att jag hade svårt att känna efter, ‘vilken känsla var det jag kände’. Försök själv, kan du känna skillnad på ilska, besvikelse och ledsamhet? Till på köpet är det inte den generella känslan, den som syns, som ska kännas efter. Det är den innersta och genuina känslan som ska hittas. Bara för att jag verkar arg så kan det vara besvikelse eller hjälplöshet jag egentligen känner.

Nu har jag kommit över en bra förteckning över vilka känslor som kan finnas och vilka behov som hör ihop med dessa. Tesen är att när våra behov är tillgodosedda är det bara positiva känslor som kan bubbla upp: belåtenhet, energiskhet, fascination, förtjusning, glädje, inspiration och så vidare. När behoven INTE är tillgodosedda tar det sig uttryck i ilska, besvikelse, ledsamhet, panik, olycka, vansinne, utmattning, surhet, rädsla osv.

Genom att ha en medveten (och genomförbar!) strategi för att tillgodose mina behov kan jag då alltid befinna mig i ett sinnestillstånd som omger mig med positiva känslor. Det är grundläggande mänskliga behov (ungefär som Maslows behovspyramid) det handlar om, att få mat, luft, beröring, sex, känna trygghet, frid, harmoni, inspiration, förståelse, närhet, gemenskap, stöd och liknande.

I positiv anda gäller det således att ha en strategi för hur jag ska få mina grundläggande behov tillgodosedda. När så sker är jag positiv inombords, upplever positiva känslor vilket sprider positiva vibbar i min omgivning. Även om jag skulle springa på negativa känslor från andra så kan jag hantera även dessa. Med förståelse, empati eller genom att ignorera (om det är någon främmande).

Detta låter också väldigt enkelt, men som stora förändringar krävs upprepning och ihållighet. Utveckling kräver motstånd har jag hört.

Hur jag än försöker hitta genvägar, någon som ska komma fram till mig och säga: “så här gör du…” och så funkar det, så leder det alltid till konklusionen att det bara är jag som ska ändra mig. Ingen annan kan ändra på mig. Jag kan inte ändra på någon annan. Jag kan bara ändra på mig själv!

Reda ut vad jag vill, bena ut vad jag behöver göra för att komma dit, prioritera det som är viktigast och sen “just fu*king do it!”. Lite som 7 goda vanor. Lite KBT, lite buddhism och lite sunt förnuft; jag tror det kan kallas livserfarenhet och mognad.

Det hjälper i alla fall inte att använda någon last som tröst, det blir bara värre.

kalo mina – glad fortsatt oktober

Skarpa glasskärvor slipas till ädelstenar i hjärtat

Än så länge är jag lyckligt förskonad från sorg på nära håll.

Visst, min styvfar gick bort för 20år sedan, min farbror för 9 och moster för några år till sen – men annars är närmaste familjen intakt.

När jag läste om Mymlans tema om pappor och däri såg en länk om minnet av en pappa kör tankarna igång – tänk om… hur skulle det kännas att förlora någon nära. Förlora pappa eller mamma, eller om jag skulle dö: hur skulle mina barn känna då? Vad skulle de minnas? Det ilar till. Oro och rädsla. Fantasin rusar iväg.

Att leda en nation är enklare än att uppfostra tre barn

Att leda en nation är enklare än att uppfostra tre barn

Men så stannar jag upp och jag brukar tänka på en fantastisk beskrivning av hur sorg kan upplevas;
Först är det som om en taggig och vass glasbit snurrar och river inuti hjärtat. Det skär och bränner i hela bröstet.
Det snurrar och roterar, smärta!
Efterhand mjuknar kanterna på glasskärvan och den formar sig till en rundare och rundare form.
Till slut har den vassa glasskärvan inuti hjärtan formats till en slipad sten som kan liknas vid en ädelsten.
Likt en diamant ligger den alltid kvar inuti det varmaste och goaste vi har: hjärtat.visa vägen till stigen

När jag tänker på den beskrivningen (fått från en bok eller film som jag inte minns längre…) så känns det på något vis enklare att själv vara pappa. Det känns oxå enklare att tänka på min relation till min pappa (och mamma såklart, och syster, och fru, och barn…) och den stig vi alla ska vandra en dag! Jag känner mig trygg i att veta att det alltid är det goda minnet som kommer att leva vidare, även om det smärtar i början.

Att blicka framåt de minnesbilder som behövs då sorgen kommer gör det än mer viktigt att ta vara på tiden vi har nu!