Har läst lite och snackat lite om buddhism med en bekant. Har gått några utbildningar inom 7 goda vanor. Har levt nära aktivt föräldraskap.
Det är samma sak.
Process.
Det är dig det handlar om.
När du ändrar dig så ändras andras syn och inställning till dig. De speglar det du är. Tillfredsställer du dina grundläggande behov finner du inre frid utan att behöva hävda dig, kränka eller såra andra.
Såå enkelt. På. Pappret. Skitenkelt.
Eller inte.
Det är huur svårt som helst att ändra på sina inlärda, inövade och inkörda (o)vanor. Men det går. Sju goda vanor-programmet är tydliga med hur man lär in nya vanor, nya sätt att (re)agera på stimuli. Att tänka annorlunda istf att låta reptilhjärnan köra invanda spår. Att se saker från ett annat perspektiv. Workshops inom föräldraskap (som jag träffat på) påtalar samma sak, bryt vanan, tänk på ett nytt sätt och agera annorlunda. Buddhismen har sina sätt att bli ett med sig själv, exvis meditation.
Grejen är: det räcker att du vet vad du vill. När du vet det: då är det bara att göra! Lyssna på dina grundläggande behov och känslor. Tänka nytt. Resten tar hjärnan och kroppen hand om!
Jag slås av att det behövs workshops och program för att vi (vi vuxna alltså; våra barn kan det redan, tills vi sabbar genom uppfostran och kränkning) människor ska lära oss det mest naturliga av allt; att vara naturliga, äkta och uppriktiga mot oss själv och andra. Respekt för våra egna och andras grundläggande behov.
Förhoppningen är att vi vaknar upp en dag och slutar med belöningsmetoder, vinna-förloraspel och egoscentriskt maktspel.
När fler och fler söker det äkta. Söker förändring. Då blir det mer samma. Samma lika. Då! Då finns det hopp.
Kompassriktningen måste vara utstakad för att veta vart man ska och vill.
När det är gjort är det enklare att se över sin kommande vecka för att planera in de allra viktigaste sakerna först. Så de VERKLIGEN blir gjorda. Alla andra småsaker får komma sen, eller inte alls. Att prioritera det viktigaste först helt enkelt.
Denna film är väldigt talande och visar precis vad som kan hända i bägge fallen (om man planerar adhoc eller proaktivt)
Nu har jag kollat veckokompassen ganska frekvent och måste säg att det känns bra!
Något konkret att ta fram. Dels fundera på vem/vad som är viktigt och dels beskriva i ord vad jag ska göra varje vecka/dag. För att ta mig mot målet för det/de som är viktigast.
Det är ett tag sedan jag gått kursen/workshopen 7 goda vanor.
Jag har gått igenom materialet steg för steg och tycker det är riktigt bra.
Varje gång jag hamnat på steget som handlar om att ta fram målbild och nyckelroller har jag fastnat, tvärnit.
Kommer inte förbi det liksom.
Jag vet inte vad jag vill, eller så handlar det om att jag tror jag vet men det är inte det jag genuint vill… Who’s kidding who liksom…
Hur som haver, jag får komma tillbaka till det längre fram. Vad jag vill och målbilder alltså.
Däremot:
Idag dammade jag faktiskt av ett dokument som heter veckokompassen. Det är ett ganska töntigt koncept i första anblick men jag märkte att det funkade! Asbra.
Det tar lång tid att förklara så det får bli en annan gång men kortfattat har jag id:at roller jag har (förälder, make, ledare, påverkare, utövare etc) och för dessa roller har jag vilt viktiga mål. För att ta mig till dessa mål behöver jag göra vissa aktiviteter.
Kompassen tittar man på (om man gör…) ofta – ungefär varje morgon då man planerar dagen – för att se vad som är viktigt idag…
Då jag är i ett skede som tarvar stort mått av prioritering märkte jag att allt bara flöt på efter att ha lagt 10min på kompassen.
Exempel: förälder – läs saga med barnen. Eller: utövare – träna med hunden 5min/kväll. Nedskrivet och genomtänkt, då blir det prioriterat OCH gjort.
Wow liksom, ba funka!
Som sagt, nog sagt om detta nu – kommer kanske mer längre fram
För några år sedan gick M en utbildning inom KBT och en delkurs resulterade i att hon satte upp kurser för överviktiga som heter “Övervikt handlar om känslor“. Principen, helt kort, är att summan av alla laster är konstant. Övervikt (som många laster) handlar ofta om kompensatoriskt beteende för något – en känsla man har/får och som man försöker (och lyckas inledningsvis med) att döva med att äta. Kan vara frossa men minst lika vanligt med småätande av både mat och godis. Man arbetar med “Tanke, Känsla & Handling” som bygger på att en tanke frammanar en känsla som leder till en handling/ett agerande. Det gäller enligt boken om att bryta tanken och få en annan känsla som ger en positiv handling istället…
Det resonemanget tyckte jag väldigt mycket om, logiskt, förståeligt och enkelt. Enkelt, ja att ta till sig. Inte lika enkelt att göra. Det jag fastnade på var att jag hade svårt att känna efter, ‘vilken känsla var det jag kände’. Försök själv, kan du känna skillnad på ilska, besvikelse och ledsamhet? Till på köpet är det inte den generella känslan, den som syns, som ska kännas efter. Det är den innersta och genuina känslan som ska hittas. Bara för att jag verkar arg så kan det vara besvikelse eller hjälplöshet jag egentligen känner.
Nu har jag kommit över en bra förteckning över vilka känslor som kan finnas och vilka behov som hör ihop med dessa. Tesen är att när våra behov är tillgodosedda är det bara positiva känslor som kan bubbla upp: belåtenhet, energiskhet, fascination, förtjusning, glädje, inspiration och så vidare. När behoven INTE är tillgodosedda tar det sig uttryck i ilska, besvikelse, ledsamhet, panik, olycka, vansinne, utmattning, surhet, rädsla osv.
Genom att ha en medveten (och genomförbar!) strategi för att tillgodose mina behov kan jag då alltid befinna mig i ett sinnestillstånd som omger mig med positiva känslor. Det är grundläggande mänskliga behov (ungefär som Maslows behovspyramid) det handlar om, att få mat, luft, beröring, sex, känna trygghet, frid, harmoni, inspiration, förståelse, närhet, gemenskap, stöd och liknande.
I positiv anda gäller det således att ha en strategi för hur jag ska få mina grundläggande behov tillgodosedda. När så sker är jag positiv inombords, upplever positiva känslor vilket sprider positiva vibbar i min omgivning. Även om jag skulle springa på negativa känslor från andra så kan jag hantera även dessa. Med förståelse, empati eller genom att ignorera (om det är någon främmande).
Detta låter också väldigt enkelt, men som stora förändringar krävs upprepning och ihållighet. Utveckling kräver motstånd har jag hört.
Hur jag än försöker hitta genvägar, någon som ska komma fram till mig och säga: “så här gör du…” och så funkar det, så leder det alltid till konklusionen att det bara är jag som ska ändra mig. Ingen annan kan ändra på mig. Jag kan inte ändra på någon annan. Jag kan bara ändra på mig själv!
Reda ut vad jag vill, bena ut vad jag behöver göra för att komma dit, prioritera det som är viktigast och sen “just fu*king do it!”. Lite som 7 goda vanor. Lite KBT, lite buddhism och lite sunt förnuft; jag tror det kan kallas livserfarenhet och mognad.
Det hjälper i alla fall inte att använda någon last som tröst, det blir bara värre.
