Har läst lite och snackat lite om buddhism med en bekant. Har gått några utbildningar inom 7 goda vanor. Har levt nära aktivt föräldraskap.

Det är samma sak.

Process.
Det är dig det handlar om.
När du ändrar dig så ändras andras syn och inställning till dig. De speglar det du är. Tillfredsställer du dina grundläggande behov finner du inre frid utan att behöva hävda dig, kränka eller såra andra.

Såå enkelt. På. Pappret. Skitenkelt.

Eller inte.

Det är huur svårt som helst att ändra på sina inlärda, inövade och inkörda (o)vanor. Men det går. Sju goda vanor-programmet är tydliga med hur man lär in nya vanor, nya sätt att (re)agera på stimuli. Att tänka annorlunda istf att låta reptilhjärnan köra invanda spår. Att se saker från ett annat perspektiv. Workshops inom föräldraskap (som jag träffat på) påtalar samma sak, bryt vanan, tänk på ett nytt sätt och agera annorlunda. Buddhismen har sina sätt att bli ett med sig själv, exvis meditation.

Grejen är: det räcker att du vet vad du vill. När du vet det: då är det bara att göra! Lyssna på dina grundläggande behov och känslor. Tänka nytt. Resten tar hjärnan och kroppen hand om!

Jag slås av att det behövs workshops och program för att vi (vi vuxna alltså; våra barn kan det redan, tills vi sabbar genom uppfostran och kränkning) människor ska lära oss det mest naturliga av allt; att vara naturliga, äkta och uppriktiga mot oss själv och andra. Respekt för våra egna och andras grundläggande behov.
Förhoppningen är att vi vaknar upp en dag och slutar med belöningsmetoder, vinna-förloraspel och egoscentriskt maktspel.

När fler och fler söker det äkta. Söker förändring. Då blir det mer samma. Samma lika. Då! Då finns det hopp.