Hur hade samhället sett ut om alla varit fantastiska människor som trott på sig själv?
- Förmodligen ett trevligt samhälle.
- Förmodligen ett samhälle med färre konflikter.
- Troligen ett samhälle där många gått sin egen väg.
Men… är det bara positiva effekter som skulle uppnås?
Ur ett nationalekonomiskt perspektiv… hur många är involverade i det sk välfädssamhällets tjänst för att rädda situtaioner (människoöden…) till följd av taskig självkänsla eller andra uttryckssätt för att exvis vinna respekt från omgivningen?
Om alla hade haft god självkänsla och i övrigt varit vid mentalt god vigör – vad hade alla psykologer, terapeuter, coacher… – och säkert en hel massa andra människor och funktioner som tillkommit pga samhällsklimatet vi har – gjort idag? Hade samhället behövt dessa funktioner då?
Jag säger inte att det är så här, men tänk om någon tänker så när de ska fördela pengarna till skola och andra ungdomsrelaterade områden inom stat och kommun? Är det någon som kan motbevisa att det inte är så? Det lär ju inte skrivas protokoll över dolda agendor…
Eller är jag bara paranoid och fortfarande mosig i skallen efter för lite sömn och för många rapporter på jobb idag? Vet ej, men tanken är intressant tycker jag.
