Efter en hel dag i Malmö mässhallar (som för övrigt ska rivas inom kort.. ) är det mycket som snurrar i huvudet. En ‘bäst i rasen’. Mycket väntan. Ny upplevelse för både mig och Elof i utställningssvängen. För vad? För vem?
Är hunden ‘bäst i rasen‘: då ska raser jämföras med andra snarlika hundar. Gruppvis först. Sist är det gruppvinnare som matchas mot andra för att kora utställningsvinnaren (best in show). Allt detta görs sist på dagen. Dessutom tar själva finalerna lååång tid.
Efter lång väntan och mycket intryck blev det helt enkelt för mycket för unghunden Elof. Han flippade.
För att visa hur hundens rörelser ser ut ska de helst trava. Elof varvade snyggt studsande på mig med snusande i marken och dammsugande efter godisrester. Allt annat än i graciöst trav.
Han är unghund så placering var ganska ‘far away’ men jag såg det som en träningschans.
Noterar att det är väldigt många hundägare och uppfödare som tar detta på fullt allvar.
För mig är det mindre viktigt med tävlingen. Han är en familjemedlem. En jaktkamrat. Snäll (och snygg…) sådan.
Jag är skitnöjd! Leverpastej till Elof ikväll.
Som jag skrev i morse var det flera som var intresserade av rasen. Kul! Även Domarens kritik (bedömning):
“Välutvecklad vacker hane av utmärkt typ med fin benstomme, överlinje och kropp. Härligt huvud och uttryck, bra bett, vacker hals, välvinklad och välkroppad. Korrekt svans, vacker färg. Typiska snabba rörelser. Härligt temperament. CK, BIR”
Det firar vi med en segrarbild!
Foto: Maria Michaëlsson
Tankarna om tävlingar och vad tävlingarna egentligen tillför – det tar vi en annan gång.