by Johan | Mar 3, 2009 | 7 goda vanor, Livet
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=R3jhYj2nMjA[/youtube] Hört i reklam på tv (skvalande på hotellrummet kursdag 2…);
- vuxna ägnar 4 timmar per dag framför tv:n
- men bara 7 minuter per dag pratandes med barnen
Ett av mina livsmål som jag ska landa och konkretisera är att umgås och komma närmare barnen! I vana 2 (där jag tidigare fastnat) gäller det att bena fram och staka ut vilka mål jag vill driva mot. Vad jag brinner för och vilken/vilka livsuppgift(er) jag har.
Till stöd identifierar jag vilka personer som betyder något för mig och i vilka roller jag möter dem (förälder, make, vän, kollega, ledare, påverkare etc.). Rollerna jag har i livet använder jag sen för att bena ut vilka mål jag har i relationerna. Dessa kommer jag att använda i prioriteringarna av vad som är viktigt (vana 3) – på så vis lägger jag alltid krut på det viktiga här i livet! Som tar mig framåt och mot mina mål!
Som sagt; ett av mina viktigaste mål är att umgås OCH lyssna mer på barnen!
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=j6m9WnNdpSw[/youtube]
by Johan | Jan 26, 2009 | 7 goda vanor, Blogg, Livet
Läste en artikel idag (tack, Maria för tipset! ) om hur viktigt det är med balansen i kommunikationen med barnen.
Ösa på med uppskattning mot barnen? Är det så enkelt att bara ösa på, eller kan det misstolkas? Jag tror det handlar mer om en själv – hur nöjd är jag med mig själv? Hur fokuserad är jag på familjen (både barn och livspartner), här och nu – eller hur mycket tänker jag på bekymmer på jobbet?
Känner igen resonemanget om 1:5 från en utbildning jag gick våren -08 (7 goda vanor, Stephen R Covey) som pratar en del om insättning och uttag på emotionellt bankkonto. För att kunna ta ut känsloreaktioner måste man först ha satt in lite. Annars blir det ett övertrasserat känslokonto som till slut blir bankrupt och leder till en omöjlig relation att vinna tillbaka. Sett i barnens perspektiv blir det en brist på förtroende/respekt för sina föräldrar om man inte visar barnen uppskattning.
Läste på någon länkad blogg om hur svårt det var att alltid ge positiva uppskattningar eller att det inte hjälpte med uppskattningar (tolkades som ironi etc.). Det tror jag beror på att barnen är fenomenala på att nyttja kroppsspråket i första hand – det hjälper inte att säga något “positivt” om du inte menar det, uppriktigt! I sådana fall är det bättre att knipa käft.
Som skrives i artikeln är tid en framgångsfaktor, just för att man nöter in en naturlighet och en samvaro. Inklusvive ett naturligt kroppsspråk. Med en naturlighet kommer även en bekvämlighet i varandras samvaro och förhållandet 1:5 finns där, de negativa kommentarer (tjat) som uppstår blir en naturlig dialog; jag vill inte att du slänger dina skor innanför dörren för att jag känner mig…” och effekten blir förståelse och respekt för mina känslor och tankar.
Alltså tillbaka till där jag inledde, jag försöker börja med mig själv (har just börjat…) så att jag mår bra och har positiv inställning till mig och min omgivning. Jag gör det som är viktigast först och de saker som styr mig mot mitt uppsatta mål. Då är jag utan stress, ser barnen och deras personer och när de gör något jag uppskattar så berättar jag det (att jag uppskattar det de just gjorde), uppriktigt.
Källa: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/artikel_2368145.svd