Om nöd & lust

Om nöd & lust

Den senaste veckan har jag funderat en del på vad jag kan påverka, eller rättare sagt hur jag kan påverka mig själv att tillgodose mina egentliga behov och inte “gå igång” på känslor som påverkar omgivningen negativt (som i sin tur ger fadd smak i munnen och spär på nedåtgående spiralen…).

Då kan man prata om vad man behöver och vad man har lust med. Vilket förvirrar mig. I utbildningen 7 goda vanor har jag ganska aktivt jobbat med vad jag vill och att göra saker som tar mig (fram) emot mina mål. Målen är satta utifrån vad som verkligen är viktigt för mig och vilka personer som betyder mest. Där är “vad jag behöver” något som kan liknas med vad jag tror jag har behov av, men som inte nödvändigtvis tar mig mot målet. Det är vad jag vill som räknas. Klart som korvspad.

Trodde jag.

Telemarksskidåkning

Är det ok att bara dra iväg och åka skidor? För att jag vill...

Snackade med M om det omvända: det är vad jag EGENTLIGEN har behov av som jag ska göra, innerst inne – vad själen skriker åt mig att göra. Som påverkar min syn på mig själv och därmed speglar ett mer harmoniskt inre till mina nära och kära. Halleluja.

Lust; det är sånt som jag bara vill göra, för min egen skull, som inte nödvändigtvis ger mig gott samvete (typ att jag sticker och åker skidor trots att jag inte har träffat ungarna på hela veckan – är ju inte så denna vecka, men som exempel… = då skulle jag få utlopp för en lust, men behovet av att umgås med familjen åsidosätts)

Förvirrande. Men utveckling kräver motstånd så efter lite tanke föll polletten ner! “Att behöva” är så utsmetat ord och egentligen lika med “vad jag tror mig vilja ha just nu, för stunden” – men det har inget med det innersta behovet, vad jag EGENTLIGEN behöver.

Det är ju faktiskt samma sak som jag gått igenom på 7 goda vanor; vad jag vill är baserat på att jag definierat och skrivit ner vem som betyder mest i mitt liv och vad jag känner att jag vill göra för att nå målen med de relationerna (eller rollerna à kan ju vara arbete/fritid/utmaningar etc. också).

Det är en häftig process, utmanande men det gör skillnad. Den lilla skillnaden som gör hela skillnaden…

att förklara för omgivningen att jag nu lagat mat med kärlek och omtanke (mitt sätt att visa att jag bryr mig) som jag gärna hade sett att de delade med mig vid matbordet. Vips! så blir bordet omgärdat av familjen och alla är glada och nöjda.

Av nöd och med lust!

ödmjuk tålmodighet

ödmjuk tålmodighet


om du inte har hund eller är intresse så kanske det här verkar konstigt.

på bilden syns en 4,5 månader ung valp hängandes i en 1¹år gammal farbrors skägg och hals.

normalt sett skulle en valp få däng så det sjunger om det. men jag tror bilden visar två saker:
den mest ödmjuka valpen man kan tänka sig
och
den allra mest tålmodiga spinone (kanske snällaste hund över huvud taget..?) jag någonsin sett.

känns såå bra att blivit förärad dessa fina kamrater!

Om nöd & lust

Allt handlar om känslor

Är det ilska? Eller är det besvikelse?

Är det ilska? Eller är det besvikelse?

För några år sedan gick M en utbildning inom KBT och en delkurs resulterade i att hon satte upp kurser för överviktiga som heter “Övervikt handlar om känslor“. Principen, helt kort, är att summan av alla laster är konstant. Övervikt (som många laster) handlar ofta om kompensatoriskt beteende för något – en känsla man har/får och som man försöker (och lyckas inledningsvis med) att döva med att äta. Kan vara frossa men minst lika vanligt med småätande av både mat och godis. Man arbetar med “Tanke, Känsla & Handling” som bygger på att en tanke frammanar en känsla som leder till en handling/ett agerande. Det gäller enligt boken om att bryta tanken och få en annan känsla som ger en positiv handling istället…

Det resonemanget tyckte jag väldigt mycket om, logiskt, förståeligt och enkelt. Enkelt, ja att ta till sig. Inte lika enkelt att göra. Det jag fastnade på var att jag hade svårt att känna efter, ‘vilken känsla var det jag kände’. Försök själv, kan du känna skillnad på ilska, besvikelse och ledsamhet? Till på köpet är det inte den generella känslan, den som syns, som ska kännas efter. Det är den innersta och genuina känslan som ska hittas. Bara för att jag verkar arg så kan det vara besvikelse eller hjälplöshet jag egentligen känner.

Nu har jag kommit över en bra förteckning över vilka känslor som kan finnas och vilka behov som hör ihop med dessa. Tesen är att när våra behov är tillgodosedda är det bara positiva känslor som kan bubbla upp: belåtenhet, energiskhet, fascination, förtjusning, glädje, inspiration och så vidare. När behoven INTE är tillgodosedda tar det sig uttryck i ilska, besvikelse, ledsamhet, panik, olycka, vansinne, utmattning, surhet, rädsla osv.

Genom att ha en medveten (och genomförbar!) strategi för att tillgodose mina behov kan jag då alltid befinna mig i ett sinnestillstånd som omger mig med positiva känslor. Det är grundläggande mänskliga behov (ungefär som Maslows behovspyramid) det handlar om, att få mat, luft, beröring, sex, känna trygghet, frid, harmoni, inspiration, förståelse, närhet, gemenskap, stöd och liknande.

I positiv anda gäller det således att ha en strategi för hur jag ska få mina grundläggande behov tillgodosedda. När så sker är jag positiv inombords, upplever positiva känslor vilket sprider positiva vibbar i min omgivning. Även om jag skulle springa på negativa känslor från andra så kan jag hantera även dessa. Med förståelse, empati eller genom att ignorera (om det är någon främmande).

Detta låter också väldigt enkelt, men som stora förändringar krävs upprepning och ihållighet. Utveckling kräver motstånd har jag hört.

Hur jag än försöker hitta genvägar, någon som ska komma fram till mig och säga: “så här gör du…” och så funkar det, så leder det alltid till konklusionen att det bara är jag som ska ändra mig. Ingen annan kan ändra på mig. Jag kan inte ändra på någon annan. Jag kan bara ändra på mig själv!

Reda ut vad jag vill, bena ut vad jag behöver göra för att komma dit, prioritera det som är viktigast och sen “just fu*king do it!”. Lite som 7 goda vanor. Lite KBT, lite buddhism och lite sunt förnuft; jag tror det kan kallas livserfarenhet och mognad.

Det hjälper i alla fall inte att använda någon last som tröst, det blir bara värre.

Scones med mustigaste smaken

Scones med mustigaste smaken

De allra godaste scones man kan tänka sig;

  • 4 dl vetemjöl
  • 1 dl rågflingor (eller grahamsmjöl…)
  • 1½ dl riven ost (gärna någon med lite smak + parmesan)
  • 3 tsk bakpulver
  • 50 g smör i tärningar
  • 2 dl vatten
  • ½ buljongtärning

Sätt ugnen på 225 grader

Värm vatten + buljong. Blanda alla ingredienser. Dela degen i två delar som läggs på bakplåt (m bakplåtspapper). Platta till lite, gaffla och gör ett korsat snitt så kakorna enkelt kan delas på fyra. In i ugnen på nedersta ‘raden’ i 12-15 min

Enjoy!

från boken Matbröd – du alltid lyckas med, av Britt Sandquist-Bolin

Om nöd & lust

Skarpa glasskärvor slipas till ädelstenar i hjärtat

Än så länge är jag lyckligt förskonad från sorg på nära håll.

Visst, min styvfar gick bort för 20år sedan, min farbror för 9 och moster för några år till sen – men annars är närmaste familjen intakt.

När jag läste om Mymlans tema om pappor och däri såg en länk om minnet av en pappa kör tankarna igång – tänk om… hur skulle det kännas att förlora någon nära. Förlora pappa eller mamma, eller om jag skulle dö: hur skulle mina barn känna då? Vad skulle de minnas? Det ilar till. Oro och rädsla. Fantasin rusar iväg.

Att leda en nation är enklare än att uppfostra tre barn

Att leda en nation är enklare än att uppfostra tre barn

Men så stannar jag upp och jag brukar tänka på en fantastisk beskrivning av hur sorg kan upplevas;
Först är det som om en taggig och vass glasbit snurrar och river inuti hjärtat. Det skär och bränner i hela bröstet.
Det snurrar och roterar, smärta!
Efterhand mjuknar kanterna på glasskärvan och den formar sig till en rundare och rundare form.
Till slut har den vassa glasskärvan inuti hjärtan formats till en slipad sten som kan liknas vid en ädelsten.
Likt en diamant ligger den alltid kvar inuti det varmaste och goaste vi har: hjärtat.visa vägen till stigen

När jag tänker på den beskrivningen (fått från en bok eller film som jag inte minns längre…) så känns det på något vis enklare att själv vara pappa. Det känns oxå enklare att tänka på min relation till min pappa (och mamma såklart, och syster, och fru, och barn…) och den stig vi alla ska vandra en dag! Jag känner mig trygg i att veta att det alltid är det goda minnet som kommer att leva vidare, även om det smärtar i början.

Att blicka framåt de minnesbilder som behövs då sorgen kommer gör det än mer viktigt att ta vara på tiden vi har nu!