| JohanMedË |

Är det ilska? Eller är det besvikelse?

För några år sedan gick M en utbildning inom KBT och en delkurs resulterade i att hon satte upp kurser för överviktiga som heter ”Övervikt handlar om känslor”. Principen, helt kort, är att summan av alla laster är konstant. Övervikt (som många laster) handlar ofta om kompensatoriskt beteende för något – en känsla man har/får och som man försöker (och lyckas inledningsvis med) att döva med att äta. Kan vara frossa men minst lika vanligt med småätande av både mat och godis. Man arbetar med ”Tanke, Känsla & Handling” som bygger på att en tanke frammanar en känsla som leder till en handling/ett agerande. Det gäller enligt boken om att bryta tanken och få en annan känsla som ger en positiv handling istället…

Det resonemanget tyckte jag väldigt mycket om, logiskt, förståeligt och enkelt. Enkelt, ja att ta till sig. Inte lika enkelt att göra. Det jag fastnade på var att jag hade svårt att känna efter, ‘vilken känsla var det jag kände’. Försök själv, kan du känna skillnad på ilska, besvikelse och ledsamhet? Till på köpet är det inte den generella känslan, den som syns, som ska kännas efter. Det är den innersta och genuina känslan som ska hittas. Bara för att jag verkar arg så kan det vara besvikelse eller hjälplöshet jag egentligen känner.

Nu har jag kommit över en bra förteckning över vilka känslor som kan finnas och vilka behov som hör ihop med dessa. Tesen är att när våra behov är tillgodosedda är det bara positiva känslor som kan bubbla upp: belåtenhet, energiskhet, fascination, förtjusning, glädje, inspiration och så vidare. När behoven INTE är tillgodosedda tar det sig uttryck i ilska, besvikelse, ledsamhet, panik, olycka, vansinne, utmattning, surhet, rädsla osv.

Genom att ha en medveten (och genomförbar!) strategi för att tillgodose mina behov kan jag då alltid befinna mig i ett sinnestillstånd som omger mig med positiva känslor. Det är grundläggande mänskliga behov (ungefär som Maslows behovspyramid) det handlar om, att få mat, luft, beröring, sex, känna trygghet, frid, harmoni, inspiration, förståelse, närhet, gemenskap, stöd och liknande.

I positiv anda gäller det således att ha en strategi för hur jag ska få mina grundläggande behov tillgodosedda. När så sker är jag positiv inombords, upplever positiva känslor vilket sprider positiva vibbar i min omgivning. Även om jag skulle springa på negativa känslor från andra så kan jag hantera även dessa. Med förståelse, empati eller genom att ignorera (om det är någon främmande).

Detta låter också väldigt enkelt, men som stora förändringar krävs upprepning och ihållighet. Utveckling kräver motstånd har jag hört.

Hur jag än försöker hitta genvägar, någon som ska komma fram till mig och säga: ”så här gör du…” och så funkar det, så leder det alltid till konklusionen att det bara är jag som ska ändra mig. Ingen annan kan ändra på mig. Jag kan inte ändra på någon annan. Jag kan bara ändra på mig själv!

Reda ut vad jag vill, bena ut vad jag behöver göra för att komma dit, prioritera det som är viktigast och sen ”just fu*king do it!”. Lite som 7 goda vanor. Lite KBT, lite buddhism och lite sunt förnuft; jag tror det kan kallas livserfarenhet och mognad.

Det hjälper i alla fall inte att använda någon last som tröst, det blir bara värre.