Än så länge är jag lyckligt förskonad från sorg på nära håll.

Visst, min styvfar gick bort för 20år sedan, min farbror för 9 och moster för några år till sen – men annars är närmaste familjen intakt.

När jag läste om Mymlans tema om pappor och däri såg en länk om minnet av en pappa kör tankarna igång – tänk om… hur skulle det kännas att förlora någon nära. Förlora pappa eller mamma, eller om jag skulle dö: hur skulle mina barn känna då? Vad skulle de minnas? Det ilar till. Oro och rädsla. Fantasin rusar iväg.

Att leda en nation är enklare än att uppfostra tre barn

Att leda en nation är enklare än att uppfostra tre barn

Men så stannar jag upp och jag brukar tänka på en fantastisk beskrivning av hur sorg kan upplevas;
Först är det som om en taggig och vass glasbit snurrar och river inuti hjärtat. Det skär och bränner i hela bröstet.
Det snurrar och roterar, smärta!
Efterhand mjuknar kanterna på glasskärvan och den formar sig till en rundare och rundare form.
Till slut har den vassa glasskärvan inuti hjärtan formats till en slipad sten som kan liknas vid en ädelsten.
Likt en diamant ligger den alltid kvar inuti det varmaste och goaste vi har: hjärtat.visa vägen till stigen

När jag tänker på den beskrivningen (fått från en bok eller film som jag inte minns längre…) så känns det på något vis enklare att själv vara pappa. Det känns oxå enklare att tänka på min relation till min pappa (och mamma såklart, och syster, och fru, och barn…) och den stig vi alla ska vandra en dag! Jag känner mig trygg i att veta att det alltid är det goda minnet som kommer att leva vidare, även om det smärtar i början.

Att blicka framåt de minnesbilder som behövs då sorgen kommer gör det än mer viktigt att ta vara på tiden vi har nu!

Dela med dig;